Med er var det ju insidan som räknades. Jag kunde bete mig som ett litet barn och flumma med er, och ni accepterade mig ändå. Vi var så avslappnade med varandra och jag kände mig så trygg. Av er var jag accepterad, och av er kände jag mig älskad. Jag kunde känna hur äkta våran vänskap till varandra var, jag trivdes så enormt med vetskapen om att ni var mina närmsta vänner.

Nu är jag omringad utav ytlighet och falska leenden. Överallt man går, bedöms man. Det verkar inte vara okej för mig att bete mig och vara den Linn jag var när jag var med er, längre. Och det suger, för det är den enda "linn-versionen" jag verkligen gillat hur jag har mått. Nu finns det få ljusstrimmor i vardagen, jag vaknar, åker till skolan mot min vilja, vantrivs där och sen åker jag hem. Samma sak, varje dag. Plugget tar över mitt liv och jag lever inte längre känns det som. Jag upplever ju ingenting och jag är så sjukt trött på min omgivning att det inte ens går att skrivas med ord. Känslan jag bär på varje dag, åh. Jävla å-n-g-e-s-t.

Jag blir så trött på mig själv, mer ofta än vad man borde, på mina humörsvängningar och mitt dåliga intiativtagande. Ibland strömmar tårarna, ibland flödar skratten. Men på senaste har det känts som att tårarna och ångesten har tagit över med hästlängder. Jag orkar inte vara ett ångest-barn, jag missar så mycket genom att tänka för mycket. Dåliga tankar, har knappt några positiva kvar känns det som.

Ber om ursäkt för depp-inläggen! Behövde bara skriva av mig lite. Har bara ingen bra kväll just ikväll, men imorn är en ny dag och det är höstlov. Snart kommer jag sällskapas av en av dom finaste. Jennypenny <3
Ha en bra kväll.