Jag vet ju innerst inne att jag behöver dig. Jag vet också att jag vill ha dig i mitt liv, det är en självklarhet. Alltid. Jag vet nog att du och jag alltid kommer vara vänner, och jag vet att det är så jag vill ha det. Såklart. Jag vet att vi blir äldre, och jag vet att snart kommer tiden då man borde välja vilken väg man ska vandra i livet och hur man vill att startskottet ska se ut. Vill man resa efter gymnasiet? Vara borta en längre period? Vill man jobba? Börja plugga direkt? Flytta? Trots dessa val, vet jag att det alltid kommer vara du och jag. Jag tänkte precis skriva "Nära vänner, eller bekanta".. Men jag vet att du och jag aldrig kommer bli bekanta, aldrig. Vänner kommer vi alltid att vara, så länge vi båda kämpar och tror på våran vänskap.

Just nu har vi nått en svacka, och det är den första någonsin i våran vänskap. Därför känner jag mig förvirrad och osäker på vad vi håller på med. Osäker på dina tankar och känslor, känner du också att läget har förändrats mellan oss, eller har du inte märkt? Jag vill inte göra det till en stor grej egentligen, inte om du inte bryr dig så mycket. Om så är läget, om du inte bryr dig eller tycker att något gått snett, så vet jag hur läget är. Då bryr jag mig för mycket. Måste lära mig att inte överdriva, lägga för mycket tid och tankar på något som bara min part bryr sig om, och inte den andra. Bryr inte du dig, då finns det ingen idé för mig att göra det heller? Varför ska jag må dåligt, älta, känna mig övergiven och tagen i andrahand, om du inte ens tänker på det?

På det planet är vi olika, helt enkelt. Olika. Och det är okej. Det enda jobbiga är att det har tagit så här lång tid för mig att verkligen inse det. Alla får tycka och tänka precis som de vill, men då ska man veta det innan det går för långt. Innan någon blir sårad, utav den andra, som inte sårat med flit. Då blir allt bara jobbigt. Som nu. Allt är jobbigt, och situationen abstrakt. Sårad, även fast det egentligen inte är till någon nytta. Ingen nytta alls, det är bara att gå vidare. Känslorna bär jag med mig, undran bär jag med mig, att känna mig sårad kommer jag bära med mig. Men det får hålla sig på insidan, för nu ska utsidan göra ett försök att gå vidare.