*Jag behövde skriva av mig, fortsätt nedåt om ni inte vill läsa. Det blev ganska mycket text, sorry..*

Jag har skrivit en text, publicerat den och sedan tagit bort den. Skrivit en ny, publicerat, raderat. Texter som handlat om samma sak. Det kändes rätt det jag skrev och det kändes även rätt att publicera. Men i nästan samma sekund som jag sedan läste inläggen på min blogg, ville jag ta bort dom. Orden dög inte, budskapet kom inte fram och det kändes heller inte rättvist att publicera. Det här är mellan dig och mig. Men ibland känns det skönt att få ner mina känslor i ett inlägg på den här bloggen. Få orden lästa av någon och få tankar att starta, istället för att skriva det för mig skälv eller hålla det inom mig. Jag kan inte ta upp det personligen heller, inte just nu, allt känns för oklart ännu. Tidpunkten känns inte rätt.

Sånt här skriver jag hellre i min personliga blogg, som ingen kan se eller kommentera. Ingen har tillgång eller lösenordet till den, förutom jag. Där står såna här saker, känslor som jag inte har någon annanstans att lägga. Jag vill inte hålla dom inom mig men jag kan/vill samtidigt inte berätta dom högt. Då är de avslöjade, och då måste de diskuteras eller analyseras. Har man sagt A, får man säga B och sen C vad D E. Alltså måste man gräva djupare och verkligen medla mellan varandra vad känslorna innebär och vad man ska göra för att kunna blicka framåt och gå vidare. Ibland kan det bli för jobbigt, speciellt när man har för många känslor samtidigt. Det kan vara bra att skriva ner, läsa igenom och tänka. Det är skönt att lätta hjärtat lite och få ur sig lite åt gången, att skriva ned den jobbiga känslan är en bra början.

Iallafall, varför jag ville ge en hint i denna blogg var för att jag ville att du skulle förstå. Det här kan inte fortsätta och jag kan inte prata med dig i verkligheten heller. Det känns som att det inte är lönt längre, för ingenting händer. Ingenting förändras och jag blir bara mer frustrerad och uppriktigt ledsen för att jag är så maktlös. Jag vet att du inte vill att det ska vara så här, jag vet det, men ändå får jag intrycket av att du inte vill förändras. Och det är så synd, för som sagt så vet jag innerst inne att du inte heller är lycklig. Men om vi båda vet hur situationen är varför får jag då det intrycket? Det borde vara omöjligt. Jag borde se dig kämpa och se dig sträva efter en förändring, men det gör jag inte. Jag ser ingen passion alls, jag ser dig bara följa samma gamla regler och rutiner. Inget nytt. Jag ser en brist på känslor, en brist på glöd. Det har jag sett hos dig ett tag nu, och i början fram tills nu har jag gjort allt i min makt för att hjälpa mig. Få dig att inse att man som tonåring har rätten att göra misstag och leva. Som tonåring är det okej att vara en Flippare som Kör Bara. FKB.

Det är dags för dina ord att ha en mening och betyda något. Just nu är de bara tomma och lovord som inte håller. De spricker nästan innan du ens hinner säga dom. Säg inte saker som du vet att jag vill höra sålänge du själv inte strävar efter samma mål och menar orden du säger. Slösa inte min och din tid genom att köra ner oss i diket. Till sist kommer det vara alldeles för svårt för att ta sig upp och ingen av oss kommer ha orken eller styrkan kvar. Det är så det kommer bli.

Jag har försökt att ändra på dig, jag har försökt att få dig att våga mer. Blir mer som en "normal" tonåring, som ger sig ut på äventyr, gör det den känner för, tar för sig och njuter av de glada stunderna. Och inte oroar sig för vad alla tycker och tänker om en. Inte oroar sig för morgondagen och alla plikter, utan bara är. Bara lever livet. Men nu har jag kommit fram till att jag har gjort fel. Iallafall nu på slutet. Jag har ingen som helst rätt att försöka ändra på dig, vem är jag att säga åt dig att du ska göra si och så och hur du ska bete dig. Förlåt för det. Jag trodde att jag gjorde rätt, allt jag ville var att hjälpa dig att bygga upp det självförtroendet som jag vet att du är värd att ha. Men sålänge du själv inte lär dig att acceptera dig själv och inser att varenda människa har rätten att vara värd exakt lika mycket, så kommer det inte att gå. Jag har försökt och försökt i ett par år nu, men krafterna har tagit slut och jag är kluven. Jag vet inte vad jag ska göra längre.

Nu har även jag tappat mig själv som människa, som individ. Jag har blivit rädd för att vara ensam, jag har tappat makten över mina känslor. Just nu är de helt spridda och osäkra. Jag vet att jag inte är densamma som jag en gång var, min personlighet är inte densamma. Jag försökte göra allt för att du skulle våga mer och ta mer plats, att jag tappade min egen. Jag glömde helt enkelt bort mig själv. Jag, och människor i min omgivning känner inte igen mig längre. Jag har väldigt få nära vänner kvar, jag tappade några så otroligt fina och nära vänner när jag gick in i den här vänskapen. Jag menar verkligen inte det som att jag ångrar dig och mig, våran vänskap betyder sjukt mycket för mig och jag vill aldrig byta ut den eller radera den. Felet jag gjorde var att bara hålla mig till dig, det vet du att jag ångrar. Jag glömde mina andra vänner och jag kämpade inte tillräckligt för att ha samma nära vänskap till dom.

När det gäller din och min vänskap gjorde jag fel i att bara prioritera dig, och bara fokusera på dig. Vi skulle ha hjälpt varandra istället. Om jag inte hade lagt så mycket krut på dig kanske du hade vågat mer idag. Det kanske var jag som gjorde din osäkerhet till ett problem. Det kanske var jag som förstorade upp det hela och gjorde dig till ett offer. Om så är fallet, ber jag verkligen om ursäkt. Förlåt.

Som sagt, det är dags för mig att hitta tillbaka till Linn. Till mig själv. Samma sak gäller dig. Glöm allt jag har sagt åt dig att göra och glöm allt jag har sagt om att du ska ta mer plats. Och börja nu om från början, gör på ditt eget sätt och lyssna bara på dig själv. Hur vill du göra? Och vem vill du vara? Jag vet att du kommer lyckas nå dit du vill om du bara, på riktigt och helhjärtat, en gång för alla, verkligen försöker.



/ Linn